I helgen var jag på konstrunda i Sandnäset utanför Luleå. Två av mina föräldrars kompisar är både grannar och konstnärer, så varje sommar brukar de ordna en slags öppen kulturdag med några olika konstnärer och lite musik. Min pappa skulle förstås spela lite, men även min vän Christian. Det var en utomordentlig dag, vädret var fantastiskt, konsten var fin, musiken var bra, alla barnen och hundarna lekte i gräset och jag fick pollen-näsa. Kli kli kli.
Hur som helst så får såna här kvällar mig alltid att känna att Luleå är min plats att komma tillbaka till en dag, känslan kommer oftare och oftare och känns fin att vila sig i. Det är svårt att beskriva dagen och kvällen utan att låta töntig, men det följde en mycket trevlig grillkväll som var både generationsöverskridande och myggfri. Kvällen var så underbart ljus och mjuk, himlen hög och stor och nästan alla människorna hade funnits i närheten av mig hela mitt liv. 

I sommar ska jag tillbaka till Rumänien. Tjo! En av våra kompisar där skrev till mig en dag och berättade att de ska arrangera en jättefest vid en sjö i sommar, en tre-dagars historia som vi var gladeligen inbjudna till. Jag sa gladeligen tack och vad roligt, samtidigt som jag fnissade på mig. Det är så typiskt dem. De pratade om något liknande redan förra sommaren och det är verkligen deras grej. Så eftersom jag och mina vapendragare redan hade tänkt åka ner så bokades det in ganska snabbt i semesterplanerna. Om vi hinner till festen återstår att se. Om vi missar årets grej återstår att se… 

Mina globetrottervänner är förstås redan ute och flänger vid den tidpunkten. Därför ska vi alla tre mötas upp i Budapest. Maya kommer direkt från tio dagar på Ostindiefararen och Sara flyger in från Vietnam. Jag åker från Malmö. Men det är ju inte det sämsta.

Jag var ju nyss i London en vecka och slog runt. Vi hittade på såna spektakel, Ida och jag. Måste berätta. En dag var vi på Alfies Antique Market, som är en stor antikmarknad med massa våningar, rum, bås och sånt i labyrinter, upp och ner för trappor och gångar och vinklar och vrår. Hela stället var som ett kaotiskt designmuseum med prylar från alla möjliga årtionden. Min favorit var 20-talsdelen. Tyvärr fick man inte fota. 
En kväll gick vi på picknick tillsammans med Idas kollegor, i en park vid King’s cross. Det var trevligt och de hade gjort hur mycket mat som helst, men det var en lustig liten ful park vi satt i. Varenda människa som befann sig i parken när vi kom var avdankade alkisar som satt och jäste. Men, äsch. Storstan.

På torsdagskvällen var vi på hiphop-karaoke!!!! Det var en sån bra grej. Helt totalt jäkla proppat med folk och grymma människor som ställde sig på scen. Bodde jag i London så skulle jag bara stammis. The Social heter stället, om nån ska till London i framtiden. Torsdag är karaoke-kväll.

På lördagen besökte vi förstås Portobello Market. Det är ju väldigt gulligt och fint där ute, men det var så fruktansvärt mycket folk att det förtog lite av den mysiga känslan. Svårt att ha de mysigt när man måste brottas för att gå framåt. Dessutom var jag så pollenallergisk. Inte kul. 

Efter marknaden promenerade vi genom Hyde Park till Victoria & Albert museum. Det var fint, men hela insidan av mitt huvud kliade, ögonen kliade, näsan kliade… Så det var kanske inte helt taktiskt. Men fint. Som sagt.

Något som jag tyckte var det bästa med att få hänga i en storstad var maten. Alla goda restauranger som finns överallt, och caféer, fik, pubar, allt! Så vi ägnade oss förstås mycket åt det.

Min sista kväll i London bestämde vi oss för att gå ut med Idas kompisar, till klubben Heaven som i vanliga fall är en jättestor gayklubb men som på måndagar bara är en jättestor klubb utan speciell läggning. Det var lite kul, fast kanske mest intressant. Kunde nog varit mycket, mycket roligare om vi inte känt oss lite opeppiga och trötta. 

Veckan var hur som helst helt grym. Och förutom det jag har skrivit om så gjorde vi förstås en massa mer. Lite för mycket shopping, ett extremt kort besök på Tate Modern, osv. Så roligt, mysigt, trevligt och bra.

Nyss hemkommen från London måste jag bara få skriva av mig min glädje. Jag blev antagen till Modefabriken i Malmö! Skolan som jag så hemskt gärna vill gå på. Jag behöver dessutom inte ens komma på provdag, och det känns riktigt… fett. Skönt. Roligt. Peppad. Har inte vant mig vid tanken riktigt än, jag ska bli Malmöbo. Fy fan så roligt. Precis den stad jag vill bo i just nu. Falafelstaden. 

Alltså känslan av att gå och vänta på besked, antagningar, sånt… Och sen få svaret. Jag vet inte alls hur svårt det är att komma in på den här skolan, hur många sökande de hade eller någonting, men det spelar liksom ingen roll. Om det så var 25 sökande på 20 platser så gör det ingenting, för spänningen och förväntan var så stor ändå. Att inte veta. Och sen få besked.
Känslan!
Jag satt en sen kväll i Idas säng och drack öl och åt chips när mamma smsade att brevet hade kommit. Jag bad henne öppna det och sen kändes det som att jag inte andades på ett dygn efter att hon skrivit att jag kommit in.
Känslan.
Känslan!!!
Antagen.

Det blev som en liten klassfest för estetiska programmet här igår.

Men det var trevligt.

Och roligt.

Men vem tog en sån perfekt tugga av citronen?

Vilken oväntad slutfest! Eller snarare, oväntad efterfest. Efter finmiddagen blev vi ivägskickade i taxis till… Punkhuset! Där kom vi och kraschade den befintliga ös-kvällen, prydliga filmarbetare i rutiga skjortor, högklackat och stockholmska i munnen. Men de flesta verkade trivas riktigt bra i dunklet och när vårt egna husband fick rocka loss lokalen så släppte de sista spänningarna och även de sista skeptikerna släppte hämningarna. I slutet av kvällen hade jag både fått dansa och planera en resa till kollegan Emelie i Köpenhamn. Bra resultat på en festkväll.

Vad väntar i helgen? Jo i helgen väntar fest. Ikväll slutfest med filmen… Och hur känner jag inför detta? Jo, det ska jag tala om. Det känns som att det var ett halvår sen jag såg dem, och därför lite ovant att träffa alla igen. Det har bara gått två veckor men det är en lång tid när man är arbetslös. Men ikväll blir det finfest på Bistron med älgcarpaccio och bordsskick. Och redan uppstyrd efterfest.
Imorgon väntar helt annan fest. Vanlig fest. Hemmafest. Lite mer avslappnat, lite mer intimt. Lite mer 90-talsklassiker och kladdigt i köket. 

Hela det här året har jag haft perioder av ingenting här hemma. Perioder mellan intensiva jobb, som jag tänker mig ska bli rekreation, harmoni, avslappning och återuppladdning. I själva verket blir jag galen och krum av rastlöshet. Jag intalar mig alltid att jag ska njuta så mycket av dessa arbetsbefriade veckor, men det gör jag sällan. Jag kan reagera på ledigheten på två sätt. Antingen ligger jag i mjukisbyxor framför Unga Mödrar på femman och dricker oboy hela dagarna, eller så blir det som nu: jag blir manisk. Den här veckan har jag städat, putsat, dammat, krattat, klippt och diskat värre än den värsta nypensionerade mormodern. Innan klockan halv elva idag hade jag städat köket, rensat kylskåpet, städat hallen, bytt lakan och dammsugit. Visst blir det fint. Men det är knappast särskilt kreativt eller socialt. 
Tur att jag ska på fest. 

Den här veckan har varit rolig på några materiella sätt.

Baseballjacka. Tradera/Beyond Retro. Posen kom på köpet.

Germantown - Little League.

Knytblus.

Kimonojacka.

DVD från gam-jobbet!

Hund.

Puss.

Sen jag kom hem från Vuollerim för en vecka sen har allt liksom bara… Flutit på. Lite som i ett behagligt ludd. Jag har känt mig nästan lika produktiv och vaken som mina renlevnadsvänner, som tränar yoga och använder tandtråd varje dag och äter frukt och alltid tänker att det är bara att göra saker så är de gjorda sen. Som inte går runt hemma i långkalsonger och tänker på kanelbulle i flera timmar och känner en stor besvikelse när man äntligen fått äta den där bullen och så var dagens roliga slut. Sån är jag i vanliga fall. I alla fall i dessa tider “mellan jobb”. Men i cirka en veckas tid efter att jag lämnat det märkliga lilla Twin Peaks-samhället Vuollerim har jag känt mig så pigg och präktig. Beskurit buskar, dammsugit varannan dag, klivit upp i tid och klätt på mig och borstat tänderna innan klockan tio. Nu har det börjat fallera. Nu känner jag igen mig själv igen. Seg, trött, opeppad. Skolorna börjar i slutet av sommaren. Rädd att vara arbetslös till dess. Rädd att jag ska förvandlas till det sura trollet som bor i mig. Har även svårt att greppa… att det är såhär det ska vara nu. Såhär som jag har gjort det.