Usch usch usch för den här tiden av slutprojekt och framtidsplanering och uppbrott från den vardag jag har vant mig vid. Allt stegras liksom i ett enormt berg av stress i slutet av ett skolår, när nånting tar slut och ingen fast plan tar vid. Den här veckan har verkligen varit sån att det regnar varje dag, håret blir smutsigt för fort, hörlurarna går sönder, lunchlådan är tråkig och bussen man ska byta till åker precis när man kommer. Ni vet, hur alla såna små grå vardagsgrejer blir så framträdande under en låg vecka. Jag har känt mig som ett frizzigt troll med skavsår och dålig hy i en vecka nu. Gått till skolan, jobbat, åkt hem, ätit tråkig mat, stängt in mig i mitt rum och grottat ner mig och totalt hållit mig undan från sambos som egentligen eventuellt skulle muntra upp. När man inte ens orkar muntras upp, när man känner att man kommer in som ett åskmoln i ett rum och helst borde hålla sig undan för att inte sprida olycka och olust omkring sig. Då är det dags för en annan tid att ta vid. Nu, tack.
Jag har fått umgås med Maya och hennes Robert i flera dagar nu. Det har varit himla fint. Jag har saknat just en vän som man känt länge länge, som Maya. En vän som man bara kan skrota runt med och känner sjukt bra. Som man kan slappna av med helt och hållet för att man umgåtts så extremt mycket att det aldrig krävs nån ansträngning. Det var fint.
Det har också, som bekant, varit Eurovision Song Contest här i stan. Det har varit ganska så galet. Vi var ett gäng som tittade på finalen på storbildsskärm i Folkets Park igår, och det var vi definitivt inte ensamma om. Jag har då aldrig sett ens i närheten så mycket folk i parken förut, det slog valborg med hästlängder. Det var knökat på varenda centimeter och det gick knappt att ta sig fram. Vi hittade först en plats där man inte såg nånting, men man hörde, så vi livestreamade på min telefon en stund. Sen började folk lite så smått lämna sina picknickplatser, och då var vi snabbt som blixten framme och haffade en bättre plats. Och självklart jublade vi när våra närmsta grannar gick och vann hela skiten! Det känns ju fint att bara skicka vidare kalaset över bron.
Förutom dessa trevliga saker så känner jag mig överlag ganska nedstämd för det mesta. Det har hänt lite grejer (eller en grej egentligen) under de senaste två månaderna och det har varit väldigt utdraget och gjort mig trött och ledsen. Tillsammans med mitt hårda arbete i skolan och ångesten över att inte ha ett jobb till sommaren gör det att jag känner mig lite som en ledsen, urvriden trasa. Snart är skolan slut och det ska bli förjävla skönt att slippa det dårhuset, men det kommer också bli chockartat tomt. Det kommer nog bli ganska jobbigt. Jag hade sett framför mig en helt annan situation när jag väl har gått ut och sommaren börjar på riktigt, mycket på grund av yttre påverkan från ett annat håll. Och nu kommer det inte bli på nåt sätt som jag hade hoppats. Malmö känns fortfarande kul att bo i, när jag inte krisar, men att inte ha ett jobb eller nån plan eller nånting och också vara ganska ledsen över en grej känns minst sagt o-roligt. Jag vill inte att det ska vara såhär men allt känns en aning tungrott nu.
Veckan och helgen
Den här veckan har bestått av sju nästan likadana namnlösa dagar, jag har varit i skolan precis varenda dag och ofta till sena kvällen. Även torsdag och fredag då jag var ledig, plus helgen. Men det har varit ganska skönt, jag har fått mycket gjort och det är ju trevligt att hänga på skolan. Dricka kaffe och käka kakor på uteplatsen, lyssna på Retro FM och prata strunt medans man syr. Inget man mår dåligt av alltså. Idag blev jag dock alldeles spyless på eftermiddagen. Jag är rädd att jag kommer känna mig spyless imorgon med. Vi får se.
Fredag och lördag kväll spenderade jag i alla fall med att göra lite festliga saker, i alla fall en stund per kväll. Det var Öresundsfestivalen i helgen, en musikfestival som pågår i Malmö och Köpenhamn samtidigt. Mycket rolig idé och det verkade populärt! Hipsters i drivor på Debasers uteservering, och Far i hatten ska vi inte ens tala om. Mycket stämningsfullt. Det var bara Far som var helt gratis hela festivalen, och jag och Olivia var inte riktigt beredda att betala 150 spänn för att få komma in på de andra ställena. Då dyker det upp en kvinna och ger oss varsitt inträdesband helt gratis, bara sådär! Hon hade spelat och fått två extra som hon inte hade användning för. Halleluja! Så vi fick komma in och se både det ena och det andra. Vilken flax.
Det var min tid med
Jag tycker oftast att det är extremt svårt att skriva om mina känslor för Luleå och allt som har med Luleå att göra. Det är helt enkelt för stora känslor för att jag ska kunna formulera dem på ett sätt som inte låter pretentiöst. Dessutom känns det läskigt att skriva ner dem för att de är så viktiga för mig, så personliga. Det är samma här i Malmö, jag brukar undvika att försöka förklara hur viktigt Luleå och Norrbotten är för mig och hur stor del av min identitet som faktiskt kommer ur var jag är född och uppvuxen. Jag brukar inte känna att jag kan få folk att förstå och då är jag hellre tyst. Oftast håller jag det hellre för mig själv och det räcker väl. Jag är rädd att mina fina, viktiga känslor ska bli missförstådda eller låta töntiga i någon annans öron och då låter jag hellre bli att prata. Samtidigt vill jag att folk ska veta och förstå min känsla. Det är lite komplext.
Som nu, när jag skulle försöka skriva nåt om den här Luleåhelgen. Så svårt. Att skriva om Norrlåtar och hela det gänget och allt som har med den delen av mitt liv att göra. Så fort jag sätter ord på det så låter det pretentiöst och dumt. Jag blir kritisk mot mig själv. Jag var ju bara en liten skrutt medans Norrlåtar fortfarande var aktiva, hur kan de då betyda så himla mycket för mig? Och jag har ju alltid varit tusen år yngre än både alla vuxna och barn, aldrig riktigt lekt med de andra eller varit en del i nåt slags gäng. Jag vet inte ens vad allas barn heter. Jag vet inte vilka Karin och Kalle är. Jag minns bara små, suddiga bilder från Saltoluokta och Drakbåtsfestivalen och jag var väl knappt en meter lång senast de spelade på riktigt. Men allting flyter samman. Jag är inte bara en del av det som varit under min lilla livstid. Jag bär faktiskt minnen, berättelser och känslor från mina föräldrars och deras vänners liv. Jag tror att man kan bära någon annans berättelser som minnen i sig själv. Jag var inte med på sjuttiotalet, men jag har hört så mycket, jag känner människorna och platserna i historierna, och allt det lever faktiskt vidare i mig. Jag tror att det är den känslan som är så stor för mig. Att det förflutna faktiskt är min tid med. Det förflutna påverkar mig i allra högsta grad.
Jag är i Luleå igen. Det känns som att jag är här mest hela tiden numera. Den här gången har jag en definitiv anledning, förra gången bokade jag ju en sista minuten i lite komma-bort-härifrån-panik. Tråkigt nog hade jag lite av komma-bort-härifrån-behovet även denna gång… Men strunt i det. Den verkliga anledningen till att jag åkte upp nu är att se far min och de andra farbröderna spela upp med Norrlåtar en gång till. En liten revival, så att säga. Det kommer nog blir bra och nostalgiskt.
Jag var en sväng på Kupan idag. De hade verkligen mycket tråkiga grejer. Men! Jag fyndade nog den bästa skinnjackan jag kan tänka mig:
Snipp snapp snut
His face takes it’s place
Behind whats left
You wait for it
It will not come
Klassen
Igår tog Olivia med sig mig och Marie för att se Teaterhögskolans genrep, en fantastisk föreställning som heter Klassen. Tema klass, kort och gott. En skolklass men många olika klasser. Man får följa en klass både på högstadiet, som barn och som vuxna och jag kände igen mig så mycket att det nästan var jobbigt. Sjukt bra högstadieskildring. Alltid så glatt och hoppfullt att se teaterhögskolestudenter, de är så otroligt duktiga, pigga och energiska och vill så himla mycket bra. Så glad att det är så!
Eskil och Trinidad
Nu har jag äntligen sett den! Filmen som jag jobbade med under min kaosvår förra året, samtidigt som jag gjorde slut och bestämde mig för att flytta till Malmö. Att jag inte sett den förrän nästan en månad efter premiären är ju kanske lite långsamt, men nu kom jag i alla fall till skott. Och den var så himla bra! Jag hade verkligen velat ha med mig någon, jag ville bara kommentera varenda liten grej och peka och skrika “DÄR SATT JAG! JAG VAR MED I BÅTEN!”. Det kan man ju inte göra på bio. Men jag fick lust att bara vända mig om till de som satt bakom och bara “Jag! Jag! JAG var med! Mitt namn står där!” Jag fick så stora känslor av att se den. Dels kom allt tillbaka, hur det verkligen var att jobba där. Allt vi var med om, alla konstiga, spännande, häftiga och otroliga situationer. Och dels fick jag enorm hemlängtan. Luleå, Jokkmokk, Vuollerim. Café Gasskas! Jag var gråtfärdig hela filmen, för att jag blev så himla översköljd med känslor. Jag satt där alldeles skakig och svettig och snurrig. Tänk. I den ishallen snörde jag på så många skridskor och hockeyskydd. I den lilla Vattenfallsbaracken stod jag inklämd och tyst som en mus under tagningarna. I den hytten på kraftverket stod jag och värmde mig med 2nd Unit. I den hytten på exakt den båten satt jag frusen och trött, mitt ute på kraftverksdammen mitt i natten, och värmde en sömnig Linus. Det är så otroligt att tänka sig nu.
Härligt med vår och så… Men pollen. POLLEN! Jag borde egentligen inte klaga eftersom ja trots allt har det ganska lindrigt, men den här snuvan, täpptheten, kliande ögonen och tröttheten är inte okej i längden alltså. Men. Det kan det ju vara värt för att få vara på väg mot sommar.
I torsdags var jag, Olivia och Jacob på teater. Det var så himla länge sen jag gick på nåt och jag har känt mig seg som aldrig fått tummen ur. Men nu var det min vän Linn som spelade i Talanglösa Martyrer på Victoriateatern! Så jäkla bra. Verkligen. Vi gick ut alla tre och var alldeles snurriga och glada och upptända av livsgnista. Vi har ju haft en ganska oinspirerande tid med skräp och kaos på skolan, så det var skönt att de nåt fantastiskt ute i verkligheten. På Victoriateatern har de dessutom picknickteater, man sitter vid små runda bord framför scenen och får ta med sig mat eller fika in! Så otroligt mysigt. Folk dukade verkligen upp fint, med plockmat och ostar och allt möjligt. Vi hade varit och köpt sallad respektive sushi och det var riktigt fint. En sjukt bra kväll.
Helgen har överskuggats av den här segheten. Eftersom jag har haft helgkänsla hela veckan så hade jag ju förstås vardagskänsla hela helgen. Ingen lust med helg nästan. Konstig känsla. I fredags var jag hemma, åt godis, målade och tittade på Svt Play och hade det trevligt i största allmänhet. På lördagen var vädret så fint att man fick ont i bröstet, så när jag blev inbjuden på pannkakslunch och kaffe i park med Jacob och Marie så jublade själen. Det känns som att man når någon slags ur-lycka när man ligger i varmt gräs i strålade sol, med två kompisar och en kopp kaffe och absolut inte är på väg någon annanstans. Det totala nuet. En underbar känsla.
Idag ska jag se Eskil och Trinidad, äntligen. Jag ska gå själv faktiskt. Det blir nog trevligt. Mamma sa att den är bra.
En vecka med helgkansla
Det har känts som helg hela veckan. Dessutom har den gått så vansinnigt långsamt hittills. Det är för mycket vardag som stör helgkänslan. Igår enades vi om att det kändes som att det borde vara torsdag eftermiddag när man vaknade dagen efter. Det var det inte. Det var onsdag. Det är i alla fall vädret som gör det, helt klart. Hela Möllan sjuder liksom av sommarfest-känsla, det spritter i allas kroppar och sinnen och alla verkar bara vilja vara ute hela tiden. I måndags kväll tog vi en öl på uteservering. I tisdags kväll drack jag ett glas vin på inglasad balkong. Idag/ikväll har jag suttit timmatal i Folkets Park. Helgkänsla, hela tiden! Det är i alla fall helt underbart. Det såg ut som en sälkoloni i Folkets Park med alla picknickande människor som hängde. Jag får lyckorus hela tiden. Och när jag kom hem började det hetta och bli rött i ansiktet. Solbränna!!!!!! Sommar i Malmö kommer bli alldeles fantastiskt!
